Första världskriget hade hållit på i en månad och hade skördat tusentals människors liv. Ändå skrev tidningar över hela världen på sina förstasidor nyheten att en vandringsduva dött i en djurpark i USA och att arten (Ectopistes migratorius) därmed hade dött ut totalt.

Vandringsduvan (Ectopistes migratorius) var en nordamerikansk fågel som en gång var den mest förekommande fågeln i Nordamerika, kanske i hela världen. De stod för mer än en fjärdedel av alla fåglar i Nordamerika. Arten levde i enorma flockar tills början av 20-talet, det var då jakt och förstörelse av livsmiljöer ledde till artens undergång. En flock 1866 i södra Ontario beskrevs som 1,6 km bred och 480 km lång och det tog 14 timmar för flocken att passera och uppskattningsvis omfattade 3,5 miljard individer. Om uppskattningen stämmer omfattade flocken förmodligen merparten av den totala populationen vid denna tid.
Vandringsduvor hade de största flockarna näst efter gräshoppor.

Arten var en viktig och bra föda för olika indianstammar.
Vissa indianstammar levde nära häckande duvkolonier. De unga duvorna dödades då på nätterna med långa stolpar för att peta de unga duvorna ur boet. De flesta indianer var noga med att inte störa de vuxna duvor, och i stället åt bara de ungduvor. I vissa stammar ansågs det att störa de vuxna duvorna som ett brått. En del stammar hade stora nät som används för att fånga vuxna duvor, ibland upp till 800 per fångst.

Efter koloniseringen var duvorna en billig och viktig föda för fattiga personer eftersom de var relativt billiga.
Under tidiga 1800-talet började jägare fånga duvorna och sälja de på lokala marknader som mat för människor och djur som tex grisar. Många sköt vandringsduvor för att hålla dem borta från sina ägor men det bedrevs också en omfattande kommersiell jakt sedan vandringsduvornas kött blivit populärt i städer som New York och Boston under det tidiga 1800-talet.
På en häckningsplats i Michigan dödades dagligen under fem månader 50 000 duvor som skickades iväg till ostkustens storstäder. Där kunde människorna glädja sig åt billig och läcker föda.

1909 innehåller ett mötesprotokoll från American Ornithologists' Union (AOU) en punkt om huruvida vandringsduvan kanske är utrotad i det vilda och en utlysning om en belöning på $1200 för den som kan lägga fram bevis för en konstaterad häckning.

1914 dog den sista vandringsduvan, Martha, i sin voljär på Cincinnati Zoo.
Marthas partner hade avlidit fyra år tidigare, och ytterligare tio år tidigare hade Press Clay Southworth, 14, sett en fågel flyga upp i ett träd och med familjens gevär skjutit vad som var den sista kända vilda vandringsduvan. När han stolt visade upp fågeln kände mamman omedelbart igen den som en vandringsduva.

Utrotningen av vandringsduvan tros ha minst två orsaker, först och främst så jagades den i en massiv utsträckning, samt så började européerna att bosätta sig i inlandet vilket ledde till avskogning.

Bilden är från 1896 och är en av de få riktiga bilderna på Vandringsduvor.